Tore Lindfors, PRomotion intervjuar Kjell Harbom f d vd SBPR.
”Branschen som inte finns” Kjells debattartikel gav eko utanför branschenKjell, hur är det att vara pensionär?
Jag måste erkänna att jag har varit rädd för den dagen i
flera år. Jag slutar inte arbeta för att jag är gammal (69 år red.
Anm.) men slutar jag arbeta, blir jag gammal. Jag har ju haft
väldigt roligt under mina år i SBPR:s tjänst. Som tur är, är det
många som ännu inte uppfattat att jag slutat utan det ringer eller
mailar alltid någon varje dag och vill ha hjälp med något. Dessutom
är det företag i branschen eller i kanten av branschen som hör av
sig och vill engagera mig på ett eller annat sätt. Dock inga från
Sverige utan företag i USA, Asien (Kina Taiwan) och en från
Europa.
Hur många år var du i SBPR?
12 år, 9:e mars 2009 till 31:a mars 2021.
Var du ordförande hela tiden?
9 mars 2009 anställdes jag som VD i SBPR och 31:a maj samma år
valdes jag dessutom till ordförande i SBPR. Båda rollerna hade jag
fram till 2015 då Staffan Pousette, Wackes valdes till ordförande,
Sedan har Anette Hagberg, Wind Mitt i Prick och Björn Eriksson,
Xindao varit ordförande. Nuvarande ordförande är Peter Persson från
FF Profilreklam. Jag hade VD-rollen hela tiden.
Det måste ha hänt många roliga, spännande saker under dessa 12 år?
Absolut. Hur många som helst. Redan hösten 2009 blev jag engagerad i arbetet med den nya mutlagstiftningen. Det berodde som vanligt på att jag inte kan hålla käft. När jag läste remissvaren till lagförslaget, som lagts fram för beredning efter remissrundan, blev jag förskräckt. De stora aktörerna SEB, Industrivärlden, Skanska m.fl tyckte att man kunde göra lagen ännu strängare en förslaget som låg på bordet. Man ansåg att företagen skulle spara en massa pengar på att förbjuda presentreklam och andra gåvor, bör kanske tilläggas att det var bolagens jurister med hjälp av ekonomerna som skrivit remissvaren. Jag tog kontakt med Sveriges Eventbyråer och föreslog att vi skulle författa en skrivelse och påpeka hur många företag, anställda och familjer som skulle påverkas. Det förstår politiker mycket bättre, än att företag tappar en marknadsföringskanal. Eftersom jag hade författat denna skrivelse fick jag frågan om jag kunde tänka mig sitta med i arbetsgruppen för att ta fram ett nytt lagförslag, som sedan blev den s k Näringslivskoden, som gäller i dag. Detta var i januari 2010, gruppen bestod av ett justitieråd, två domare från HD chefsjuristerna från SEB, Skanska, Sandvik och jag. Jag var den enda icke juristen, för SBPR hade ingen jurist att skicka och om vi haft någon hade vi ändå inte skickat någon. Jag var väldigt mycket utanför gruppen, tills jag började strida för, att om vi skall göra en kod, som näringslivet skall stå bakom måste den skrivas så att vanligt folk kan läsa den. Bara 1% av Sveriges företag har egen anställd jurist. Till slut fick vi en väldigt bra relation, arbetet tog trots allt två år. Jag var en udda fågel, men kunde berätta om hur det är att vara småföretagare i Sverige, en värld de hade mycket små kunskaper om, vilket de uppskattade mycket. Så här i backspegeln inser jag hur viktigt det är att alla som får en remiss eller enkät svarar. Dåliga remissvar ger dåligt underlag, vilket ger dåligt skrivna lagar, som vi alla får dras med när de väl är klubbade. Det var slumpen som gjorde att jag kom med, fast det var skrivelsen och mottagaren av skrivelsen. Torbjörn Lindhe vd på IRM, som förstod att man måste lyssna även på oss. Om inte, hade vi haft en mutlagstiftning, som mer eller mindre raderat branschen, som i England, där omsättningen gick ner med 50% över en natt när de fick ny tuffare mutlagstiftning. Så jag måste erkänna att jag många gånger fått bita mig själv hårt i armen när medlemmar ringt och sagt vi funderar på att gå ur SBPR, vi känner att det inte ger oss något!?!? En mycket lärorik period plus att man knöt mycket bra kontakter. En av dessa kontakter är också författare till SBPR:s Etiska regler. Hur många organisationer eller företag kan stoltsera med Etiska regler skrivna av en HD-domare, i dag justitieråd? Det var under den här perioden jag skrev debattartikeln "Branschen som inte finns", som togs in i Sydsvenska Dagbladet, Dagens Industri och Resumé samt några lokaltidningar. En vecka efter att artikeln publicerats ringde det en kvinna från SEB. Efter att hon presenterat sig berättade hon att hon satt med på SE-bankens ledningsgruppsmöte med vd Annika Falkengren och att de läst min artikel på mötet och undrade om det verkligen fanns en bransch banken inte kände till? Min motfråga blev "Har ni förstått vad jag skrivit?" Svaret blev, egentligen inte, varpå jag svarade, då finns det en bransch banken inte känner till. Efter en kort paus blev jag inbjuden till SE-bankens nästa ledningsgruppsmöte. Jag fick 10 minuter på det mötet, men tog 30. Jag avslutade med att fråga om de visste vem som var dummast av alla slutkunder? Det var ju smarta människor på mötet, så ingen svarade utan väntade ut mig. Svar: Banken förstås. Vad gör banken? Köper in pennor, trycker SEB på den och sedan kedjar man fast dem!!!!! Då sken de upp och sa, nu fattar vi hela grejen. Någon månad senare hade alla SEB-kontor vita muggar med grön/vita SEB-pennor i, som kunder kunde ta med sig och har så än i dag.
Var detta samtidigt som avgiften på USB-minnen kom?
Nej, vi hade lite tur. I princip var det så att när Näringslivskoden var klar slog CopySwede ner som en bomb bland elektronikföretagen i Sverige med sin kopieringsavgift på hårddiskar, USBstickor telefoner etc. Bo Rydin (fd Rydin Electronic), som jag kände sedan min tid i radio/TV-branschen på 70/80-talet, samlade ett antal aktörer i den branschen, som Sony, Panasonic, El-Giganten, Ericson, Nokia och många fler. Tror att vi var cirka 40 företag och organisationer samlade i Branschföreningarnas hus på Klara Norra Kyrkogata i Stockholm. Man var rörande överens om att detta var tokigt. Å andra sidan tyckte jag att CopySwedes krav på ersättning var logisk, med deras ögon sett, de hade fått igenom kasettbandsskatten och videoskatten på 80-talet. Pengarna de tar in fördelas ut till de som har upphovsrätten till det inspelade materialet. Stim är en av de största aktörerna inom CopySwede. Min ståndpunkt var att vår bransch inte säljer till konsument utan till professionellt bruk. B2B, vilket CopySwede inte tänkte göra något undantag för. Återigen en grupp, skulle föra talan mot CopySwede, jag räckte upp handen och vi blev en grupp på fem personer, Bo Rydin, Sony, El-Giganten, Panasonic, SBPR. Ericson och Nokia skulle driva sina frågor själva. I början gick det här väldigt snabbt, möten varje vecka. Jag minns första mötet när CopySwede radade upp fem jurister på sin sida av bordet, som inte tänkte vika en millimeter från sin ståndpunkt. Vi fick backa tillbaka och fundera, vi behövde hjälp. Vi engagerade "topnodge advokaten" Stefan Widmark på Mannheimer & Swartling. En mycket trevlig kille och otroligt skicklig förhandlare. Jag tycker att jag är bra på att läsa människor, men han är en mästare. Förhandlingarna fortsatte vecka efter vecka och det blev ett evigt pendlande för mig mellan Stockholm och Jönköping. Dessa möten föregick mellan kl. 9-12 varje gång, så det blev morgonflyget från Jönköping upp och eftermiddagsflyget hem varje gång. Till slut visste jag vad personalen på planen hette och vilka, som skulle tjänstgöra nästa gång osv. Det var vid ett av dessa tillfällen historien Daniela (sambon red. anm.) älskar att berätta. En morgon stod jag vid Security på Jönköpings flygplats i grå kostym vit skjorta och slips med dokumentportfölj i handen iförd "pissetofflor" på fötterna. Daniela fick köra upp PRomotion nr 136• 2021 9 till flygplatsen med ett par mer passande fotbeklädnader. Hon var inte heller särskilt diskret när hon kom fram. All personal, om nu någon skulle ha missat stollen med tofflorna, fick nu klart för sig vad som var på gång att ske. Förhandlingarna gick trögt även om jag tyckte det var spännande. Jag och advokaten Widmark kom att sitta bredvid varandra. När han talade läste jag av motpartens reaktion på det som sades och när jag talade läste han av, vilket gjorde att vi hittade svagheterna i deras argumentering, som vi sedan analyserade efteråt för att skjuta in oss på till nästa möte.
Till slut strandade förhandlingarna och det hela skulle upp i Skiljenämnd. På den här nivån krävs tre skiljedomare med lägst Hovrättsdomares kompetens. Så blev det. Dyrt skulle det bli, för de jobbar inte gratis! När vi väl var där började de inse att utfallet skulle få stor betydelse, eftersom två processer till stod i kö för samma ärende, Ericson och Nokia. De ville avvakta utgången av vårt arbete. Redan efter första dagen när jag och Widmark talade med varandra, kände särskilt han, att det här inte skulle bli lätt. Chansen att vinna var knappt 50/50. Några dagar senare ringde Widmark, han hade haft underhandskontakt med skiljedomarna för vissa klargörande, vilket inte är ovanligt i skiljenämndsförfarande och sa, Kjell du skall bryta dig ur förhandlingen och köra ett eget race med CopySwede. Det var tur jag satt ner, det klarar jag aldrig, men han stod på sig. Du skall bara driva en sak och det är vad
domarna kommer att använda. Det är att i lagtexten står det "Privatkopieringsavgift" bara slå på det hela tiden. Det var i semestertid, men vi bestämde ändå ett möte. Vi offrade en semesterdag båda två, plus att jag tog med SBPR:s advokat Staffan Lindblad, för att få juridiskt stöd. När mötet var slut var båda advokaterna överens om att jag skulle driva ärendet själv. Jag tänkte mycket på vilken strategi jag skulle ha. Det blev att CopySwede fick komma till Jönköping istället och jag bjöd in dem till SBPR:s kontor i augusti vecka 33, med en baktanke. Vi började mötet med en rundvandring på mässan PromotionExpo, för att de skulle få en känsla för vår bransch och lite förståelse för hur den funkar. Det har mycket få människor utanför branschen,vilket vi väldigt ofta glömmer bort. Förhandlingarna den eftermiddagen gick bra. Vi hade ett öppet och trevligt möte, alla låsningar och fientligheterna var borta. I princip kan man säga att vi kom överens där och då om att branschen inte skulle betala någon privatkopieringsavgift á 1 kr per megabite, så länge vi inte sålde till privatpersoner. Det blev ett antal möten till, men det var mest formalia om text i avtalet och om rapporteringen, vilket löstes under hösten. Som kuriosa kan nämnas att Copy- Swede vann i Skiljenämnden. Ericson förlorade sin process mot CopySwede som pågick i ett par år efter vi hade vunnit vår. Det var bara SBPR som vann sin process på CopySwede och kom undan privatkopieringsavgiften. Flera andra branschkollegor ute i Europa tog upp liknande processer mot motsvarande organisationer som CopySwede. Avgiften är ju en EU-bestämmelse. Alla dessa försök misslyckades. När ärendet var uppe i tysk domstol i Berlin var jag kallad som ett s k expertvittne via länk, men det hjälpte inte. Det är bara i Sverige man har fått med ordet privat i översättningen
i övriga EU heter det bara kopieringsavgift, alltså kommer de inte undan avgiften i resten av EU. Branschen borde vara evigt tacksam mot advokaten Widmark, som klurade ut att skiljedomarna tänkte trycka på ordet privat, vilket naturligtvis CopySwede också insåg och därför inte kämpade emot när SBPR ville bryta sig ur förhandlingen och träffa separatavtal. Det gjorde det lättare även för CopySwede att få bort B2B-frågan från agendan. Advokat Widmark skickade inte ens en faktura till SBPR på allt separatarbete han hade gjort för SBPR, han sa att det varit så trevligt och lärorikt och att han hade fått god insikt i en ny värld. Det var betalning nog. Vi har fortsatt att ha kontakt.
Du har säkert många sådana här historier från din tid på SBPR att berätta, men vad skall du göra nu? Du nämnde något i början av vårt samtal.
Det finns ett företag som jag kan tänka mig att hjälpa. De har kommit långt i sitt arbete med cirkulär ekonomi. De producerar råmaterialet av returplast och textilier, tillverkar produkterna, tar dem i retur när användaren inte längre vill ha den och stoppar in returerna i sin process. Lite enkelt beskrivet, men de gör det mycket bra. I USA är det populärt med s k "Livingroom meeting". Man sätter två eller tre fåtöljer och ett bord på en scen, sätter dit en moderator och en eller två intressanta personer och för intressanta samtal om ett givet ämne. En av de större "Nissarna" i USA på detta heter Jeff Salomon och han har bjudit in mig att sitta i en sådan fåtölj, vilket jag tackat ja till. Fick mail i helgen att han nu passerat 100 sålda biljetter, vilket han har som gräns för att köra mötet.
Tänk att det finns fler än 100 personer, som betalar 500 USD för att lyssna på mig i 45-60 minuter. Lite hisnande. Det är de två projekt som är konkreta just nu. Jag har precis börjat peta i ett tredje, men vet inte vart det leder ännu.
Mycket intressant, Kjell, vi kanske kan fortsätta din historia i SBPR, känner att det finns mycket kvar att berätta.
Ja, det gör jag gärna.
